Kontext & Potential

Kan vi hoppa över det viktigaste? Om vikten av att synliggöra potential, perspektiv och resurser

När vi inleder en samverkansprocess finns ofta en tro på värdet som uppstår i mötet mellan olika perspektiv, olika sektorer, olika discipliner och kompetenser. Mötet mellan olikheterna är ofta utgångspunkten och kärnan i samverkan, men för att knyta ihop perspektiv måste vi veta vad vi kan knyta ihop. I många av de samverkansprocesser vi möter ser vi emellertid att det ägnats förhållandevis lite tid på att förstå varandras perspektiv och kontexter och att utmana föreställningar om varandra. Vi hör berättelser om att det råder mer debatt än ett utforskande dialogklimat på samverkansmöten. Samtalen kan upplevas som förhandlingar om det vinnande perspektivet där aktörer försöker övertyga varandra om det ”rätta” perspektivet.

Vi tror att en av orsakerna till detta handlar om att vi ofta tror att vi förstår ”de andras” kontexter. Vi ”vet” vad en viss myndighet eller organisation står för, hur det fungerar hos dem och vad som utmärker dem. Vi är ibland också för snabba med att diskutera mål, aktiviteter och lösningar utan att känna till varandra tillräckligt väl. Sammantaget hämmar detta ett aktivt utforskande av våra olika perspektiv och resurser. Det i sin tur kan leda till att våra samtal om gemensamma mål, aktiviteter och lösningar saknar djup och förståelse för den verkliga potentialen med samverkan. Det påverkar med andra ord hela processen framåt.

Att synliggöra och lära känna varandras kontexter tar tid och kan vara ansträngande. Men det lönar sig att investera i detta. I samverkan har vi nämligen behov av att veta så mycket som möjligt om varandra för att kunna realisera innovationspotentialen. För det är först när vi förstår varandras kontexter som grunden kan läggas för ett långvarigt engagemang, sam-ansvar och riktigt goda och innovativa lösningar.

Det är en konst att upprätthålla detta förhållningssätt under hela samverkansprocessen. Alla aktörer behöver kontinuerligt komma in med stort intresse för de andras perspektiv, specifika kompetenser och resurser. En riktlinje i samverkan kan här vara att det är bra att informera och veta för mycket om varandra, dvs. att alla aktörerna är överinformerade om varandra. Detta är en förutsättning för att vi ska kunna koordinera oss.

Om du är nyfiken på detta och vill fördjupa dig mer, håll utkik efter vår bok om hur vi kan leda samverkan som kommer senare hösten 2018, eller ta kontakt med oss så kan vi prata mer.

Berättelser som möjliggör förändring

Vi pratar idag om att våra samhällsutmaningar är komplexa, att vi behöver ett annat ledarskap för att hantera de förändringar vi står inför. Det talas om ”att leda i mellanrummen”, om att ”navigera i komplexitet”. Det finns en allt mer accepterad insikt att vi inte kan planera, styra och kontrollera de förändringar som krävs, samtidigt som logiken att styra och kontrollera fortfarande präglar många av arbetssätten i våra etablerade institutioner. Vi söker efter nya tillvägagångssätt för att skapa en hållbar framtid.

77627994-wg8lL.jpg

Bliss Browne, grundare av förändringsinitiativet ”Imagine Chicago”, är en kraftfull inspirationskälla i detta. Bliss har lång erfarenhet av att lyckas mobilisera och ta tillvara kraften i människors drömmar och hopp för att skapa den framtid som är möjlig. Hon bjuder in till en annan berättelse – och ett annat språk – för att förstå hur samhällsförändring faktiskt sker. Hon berättar att hennes nyckelperspektiv alltid har varit att hon sett på sitt arbete utifrån en ”mors” perspektiv, och ser på förändringsarbete som en ”graviditet”. Kraften i metaforen “Think like a Mother” ligger bland annat i att den öppnar upp för en ”förändringsvishet” vi redan bär med oss som människor. Viktigt att nämna är att detta inte kan begränsas till kvinnor, utan att perspektivet ”Think like a Mother” är något både män och kvinnor har tillgång till och kan aktivera. ”It’s about being in the service of life”.

What are the skills bringing the future into birth?

Bliss nämner lyssnande och lyhördhet som avgörande förmågor för att låta förändring uppstå. Vi behöver släppa kontrollen och tron att vi ska lösa allt själva, och i stället frigöra den kraft och det engagemang som finns i systemet som helhet. Vi måste våga öppna upp och släppa in och bejaka de perspektiv som finns i andra delar av systemet. ”You have to be fully present, without being able to control it”. Att bjuda in till genuina samtal och att ställa frågor – och att sedan acceptera och bejaka svaren – blir en nyckel. Enligt Bliss är det frågorna vi ställer som bär oss in i framtiden.

“A new world of possibilities is taking shape as the imagination, hope and hidden assets within individuals, institutions and communities are activated and citizens of all ages become engaged in defining and realizing a future worthy of their collective creative potential. It has been our great privilege to witness the fruits of this commitment and transformation which continually reanimate the hope which brought Imagine Chicago to birth”

Vad händer om vi ser att resurserna och krafterna för positiv förändring finns överallt i vårt samhälle, och att vår roll blir att skapa utrymme för att förändringen kan ske av sig självt?

Vi vet att vi kan stärka våra förmågor att ställa mobiliserande frågor, till exempel genom förhållningssättet och metoden ”Appreciative Inquiry”.
I denna metodik, som Bliss’ arbete grundar sig på, finns mycket inspiration att hämta för alla som vill mobilisera för utveckling.