Att få syn på helheten – Bliss kan inspirera oss att involvera

höst.jpg

Under oktober månad stod Länka, tillsammans med mötesplatsen NAV, värd för Bliss Browne, grundaren av Imagine Chicago som bland annat höll en 2-dagars utbildning i Stockholm samt berikade ett antal pågående samverkansprocesser med nya perspektiv. Bliss erfarenhet av att genomföra dialogprocesser sträcker sig från medborgardialoger i USA om hur vi skapar trygghet för barn, till dialoger i Columbia med fokus på hemlöshet och kriminalitet. Hennes filosofi går bland annat ut på att involvering av olika perspektiv är avgörande för hur vi kan bygga en gemenskap och mobilisera i en fråga. Vi kan exempelvis inte föra dialog och prata om trygghet för barn utan att involvera barn och vi kan inte heller föra dialog med fokus på hemlöshet och kriminalitet utan att involvera hemlösa och kriminella i dialogen.

Trots detta väljer vi ofta att utesluta just ”målgruppers” perspektiv.  Ju fler perspektiv, röster, aktörer som deltar i samtal om en fråga, desto mer komplext och utmanande upplever vi ofta att det blir. Därför är det något vi försöker undvika, trots att det är i mötet mellan olikheter och skillnader i perspektiv som potentialen finns att vi ska få en ökad förståelse för helheten och finna en väg framåt.

På Länka har vi identifierat ett antal dimensioner som vi ser som viktiga att adressera i samverkan. En av dessa dimensioner kallar vi för system och helhet och den handlar om vikten av inte enbart involvera de ”vanliga” perspektiven eller ”the usual suspects” i en samverkansprocess. Detta eftersom det begränsar vår förståelse för helheten och därmed också möjligheterna för nytänkande och innovation. Vi behöver istället aktivt bjuda in många olika perspektiv på en fråga och välkomna olikheterna eftersom det är i mötet mellan dem som potentialen finns.

Det vi kan lära av Bliss är att involvering är viktigt och att det fungerar. Det går till exempel alldeles utmärkt att bjuda in barn i en dialog om trygghet och involvera dem i ett samtal om hur de vill forma sin framtid. Det har Bliss visat. Hennes erfarenheter är en unik källa till kunskap och någonting som vi alla kan inspireras av.

Det goda samtalet - om att stanna kvar i frågorna och tillåta tystanden att ta plats

Vi tror på kraften i det goda samtalet. Särskilt i en tid där snabba debatter och konflikt dominerar det offentliga utrymmet.  Det finns någonting mycket starkt i att ta del av ett samtal som vågar stanna kvar i frågor och utforskande och som inte omedelbart söker sig till svar och lösningar. Att våga vara i frågan, att stanna i det odefinierade, skapar en kraft som är mycket starkare än att hitta ett svar eller komma till en snabb slutsats. 

IMG_0609.JPG.jpeg

För snart ett år sedan upptäckte vi de samtal som Per Johansson och Eric Schüldt för inom ramen för podcasten Myter och mysterier, och tidigare i serierna Kunskapens träd och Människan och maskinen. Per och Eric har utvecklat en form för sina samtal där utforskandet och nyfikenheten är i centrum.  Målet är inte att komma fram till en gemensam slutsats eller vinna en diskussion utan snarare att fördjupa ett gemensamt tänkande. Genom att knyta an till varandras tankar och vända och vrida på resonemang på ett transparent och prestigelöst sätt stannar de ofta upp i en tanke och tillåter tystnaden att ta plats mellan meningarna. Det är i den tystnaden vi kan få en förnimmelse om att någonting händer i mötet mellan deras - och våra egna! - tankar, frågor och perspektiv.
 
Torsdagen den 6 september flyttade detta samtal tillfälligt in på mötesplatsen Nav i Nacka. Temat för samtalet var digitalisering. Deltog gjorde också Darja Isaksson, Generaldirektör på Vinnova. På scen inför publik samtalade dessa tre personer om ämnet "digitalisering" med en länk till publiken genom Länkas Karoline Bottheim. Tanken med detta samtal var att experimentera med att skapa en "störning" i en etablerad samtalsform. 
 
Det finns mycket intressant som skulle kunna nämnas om innehållet i det samtal som fördes, men minst lika intressant var det att ta del av hur perspektiven bröts mot varandra och hur det uppstod någonting nytt när Darja tog plats mellan Per och Erik. Att ta del av ett samtal där positionerna emellanåt var långt ifrån varandra, men där samtalet ändå lyckades stanna kvar i ett utforskande och där debatterandet fick ta ett steg tillbaka till fördel för lyssnande och reflektion, var minst sagt inspirerande. 
 
Under hösten kommer ytterligare två kvällar arrangeras på Nav där Per och Eric fortsätter sina samtal om stora frågor i vår tid tillsammans med en inbjuden gäst. Den 11 oktober sker det tillsammans med Pernilla Glaser med fokus på Samhällsbygget och den 8 november med Lotta Lundgren på temat Bildning. Vi rekommenderar varmt detta format - inte minst som en motvikt mot den annars debattunga och argumenterande samtid vi just nu befinner oss i. 

Kan vi hoppa över det viktigaste? Om vikten av att synliggöra potential, perspektiv och resurser

När vi inleder en samverkansprocess finns ofta en tro på värdet som uppstår i mötet mellan olika perspektiv, olika sektorer, olika discipliner och kompetenser. Mötet mellan olikheterna är ofta utgångspunkten och kärnan i samverkan, men för att knyta ihop perspektiv måste vi veta vad vi kan knyta ihop. I många av de samverkansprocesser vi möter ser vi emellertid att det ägnats förhållandevis lite tid på att förstå varandras perspektiv och kontexter och att utmana föreställningar om varandra. Vi hör berättelser om att det råder mer debatt än ett utforskande dialogklimat på samverkansmöten. Samtalen kan upplevas som förhandlingar om det vinnande perspektivet där aktörer försöker övertyga varandra om det ”rätta” perspektivet.

Vi tror att en av orsakerna till detta handlar om att vi ofta tror att vi förstår ”de andras” kontexter. Vi ”vet” vad en viss myndighet eller organisation står för, hur det fungerar hos dem och vad som utmärker dem. Vi är ibland också för snabba med att diskutera mål, aktiviteter och lösningar utan att känna till varandra tillräckligt väl. Sammantaget hämmar detta ett aktivt utforskande av våra olika perspektiv och resurser. Det i sin tur kan leda till att våra samtal om gemensamma mål, aktiviteter och lösningar saknar djup och förståelse för den verkliga potentialen med samverkan. Det påverkar med andra ord hela processen framåt.

Att synliggöra och lära känna varandras kontexter tar tid och kan vara ansträngande. Men det lönar sig att investera i detta. I samverkan har vi nämligen behov av att veta så mycket som möjligt om varandra för att kunna realisera innovationspotentialen. För det är först när vi förstår varandras kontexter som grunden kan läggas för ett långvarigt engagemang, sam-ansvar och riktigt goda och innovativa lösningar.

Det är en konst att upprätthålla detta förhållningssätt under hela samverkansprocessen. Alla aktörer behöver kontinuerligt komma in med stort intresse för de andras perspektiv, specifika kompetenser och resurser. En riktlinje i samverkan kan här vara att det är bra att informera och veta för mycket om varandra, dvs. att alla aktörerna är överinformerade om varandra. Detta är en förutsättning för att vi ska kunna koordinera oss.

Om du är nyfiken på detta och vill fördjupa dig mer, håll utkik efter vår bok om hur vi kan leda samverkan som kommer senare hösten 2018, eller ta kontakt med oss så kan vi prata mer.

Multi-stakeholder collaboration in San Francisco

San Francisco.png

Vi är tillbaka från en veckas intensivt utforskande av ”samverkansarkitektur” med samverkansexperterna Sam Kaner och Nelli Noakes från Community at Work. Kursen ”multi-stakeholder collaboration – strategies, design principles and best practices” handlar om hur vi praktiskt kan designa samverkansprocesser för långsiktig förändring och nya lösningar. Sam Kaner har arbetat med facilitering av kollektivt beslutsfattande och involverande processer sedan 70-talet och skrivit flera böcker om praktiska tillvägagångssätt som till exempel ”The Facilitator’s Guide to Participatory Decision-Making”.

Det har varit otroligt inspirerande att träffa personer med komplexa samverkansuppdrag från olika delar av världen och att få ta del av olika exempel och samverkanscase från olika delar av USA, Nya Zealand och Australien. Vi har verkligen gått på djupet med hur vi på olika sätt och med olika logiker kan bygga samverkansinitiativ.  

Kursen har stärkt vår bild av att samverkansförmågor är avgörande i vår tid och att det är något vi behöver förstå bättre och utveckla. Att vara ”samverkansarkitekt” har både logiska (design, planering) och mänskliga (gruppdynamik, relationer) komponenter. För att driva processer framåt behöver vi dessutom tänka på flera nivåer samtidigt: Allt från ”the big picture” till strategier, operativ projektledning, mötesdesign och hantering av det som händer här-och-nu. Samverkan handlar i slutändan om att människor med olika perspektiv och drivkrafter tänker och agerar klokt tillsammans och för att lyckas med det krävs mångfacetterade förmågor och metoder.

San Francisco och Kalifornien har historiskt varit en viktig kunskapskälla för just samverkan och metoder som fungerar i praktiken. Vi är så glada över att ha etablerat en viktig kontakt för kunskaps- och erfarenhetsutbyte med Sam och Nelli och hoppas att kunna möjliggöra en facilteringsutbildning i Sverige nästa vår.

Ett samtal om samverkan - med Martina Bach

martina bach blogg.png

Vi har intervjuat Martina Bach om hennes syn på samverkan. Martina arbetar som förbundschef i samordningsförbundet FINSAM Landskrona Svalöv. Förbundets uppgift är att stödja samverkan mellan parterna Landskrona Stad, Svalövs kommun, Arbetsförmedlingen, Region Skåne och Försäkringskassan så att en mer effektiv resursanvändning uppnås. Målgruppen är i huvudsak individer i behov av samordnad och arbetslivsinriktad rehabilitering.

 

Hur arbetar du med samverkan?

Mitt arbete handlar om samverkan mellan medlemsparterna och jag jobbar på uppdrag av en styrelse som består av både politiker och högre tjänstemän. Sammanfattat jobbar jag med samverkan genom om att bygga tillitsfulla relationer som ska hålla över tid. Det handlar om relationer mellan organisationer, verksamhet och nyckelpersoner i dessa.

Vi lever i en tid där rörligheten på personal och chefer i offentlig sektor är hög vilket kan kännas tröstlöst ibland. Samtidigt måste vi acceptera det läget och bli än vassare på att jobba med överlämningar och interveneringar av historia och sammanhang när det kommer in nytt folk som ska sätta sig in i våra samverkansprocesser. Jag skulle vilja hävda att det är just dessa överlämningar som är själva utmaningen.  

Vad är speciellt med att arbeta med samverkansprojekt/processer?

Det som jag bedömer som speciellt är att människor i samverkan måste behärska både inblick och utblick. Inblick vad gäller ditt eget förhållningssätt och beteende i tillitsbyggande situationer och utblick vad gäller att se bortom ”din egen hage”, din arena, din budget. Vem vi gör samverkan för gör också samverkansprocesser särdeles speciella. Om vi tappar fokus på behovsgruppen så tappar vi kraften i ansatsen och styrningen mot det gemensamma målet.

En annan sak som gör samverkan speciell är att du som chef sällan har mandat att styra samverkansprocessen. Det måste göras gemensamt och frekvent med samverkande parter. Du är således beroende av någon annans ”action-making”.

Vilka är dina lärdomar utifrån när samverkan fungerar extra bra?

En viktig lärdom är att se till det större perspektivet, att se bortom sin "hage" och att vara prestigelös. Det är viktigt att våga tabba sig för att det ska kunna bli rätt, vi lär oss av våra misstag och vågar vi inte erkänna våra misstag så utvecklas vi heller inte i samverkanskontexter. Det gäller att börja med oss själva, åter igen inblicken, innan vi tittar på vad andra gör. Hur tillgängliga är vi? Hur uppfattas vi av andra? Detta kan vi i sin tur endast få svar på genom att ställa frågor.

Samverkan är tyvärr redan ett rätt utslitet begrepp trots att diverse framtidsspaningar tyder på att vi behöva accelerera upp samverkan på många områden och många slänger sig med begreppet utan att egentligen veta vad det betyder eller innebär. Det är skillnad på samverkan, samtal och samsyn. Ibland är det inte alltid konkret samverkan som behövs, ibland behövs bara samtal eller samsyn. Det behöver parterna initialt ta en dialog om. Var ligger ambitionsnivån hos respektive part? Att samverka när det inte behövs är att göra det onödigt jobbigt för sig och därför är detta en viktig lärdom för mig.

Vilka kompetenser och förmågor tänker du blir viktiga i samverkan utifrån det område som du arbetar med?

Den personliga utvecklingen och det ständiga lärandet genom samspelet med andra. Jag tror det är viktigt att vi höjer medvetandegraden vad gäller vårt sätt att tänka om och prata med andra. Ordet respekt används ofta lite slarvigt och misstolkas. Ordet har i sitt latinska ursprung betydelsen ”se en gång till”. Det tycker jag att vi borde göra oftare när vi försöker samverka med andra.

I min roll ser jag att det är de som har förmågan att sätta behovsgruppen i fokus och som inser vikten av att samspela med sin omvärld som lyckas. Det handlar om att se till den större bilden, att lyfta blicken.

Mod är avgörande. Det kanske inte är en kompetens eller en förmåga men jag tror på vikten av att kommunicera och våga visa att man misslyckats eller kört i diket. Många gånger kommer ju framgångarna utifrån tabbarna. Det måste vi våga prata om utifrån ett lärandeperspektiv.

Hur behöver samverkan generellt utvecklas i framtiden utifrån ditt område?

Jag tänker att gemene man anser att kommunikation och mellanmänskliga relationer är något vi mer eller mindre bara behärskar. Det tror inte jag på. Jag tror att vi behöver ”marinera”, d v s kompetensutveckla chefer i hantverket tvärsektoriell samverkan. Det är inte en kompetens eller förmåga vi föds med, den måste tränas upp. När den insikten blev tydlig för mig fick jag också ett nytt förhållningssätt till ämnet.

Jag skulle önska en större förståelse för samverkanskomplexitet. Att det ska bli mer erkänt, inte bara ett ord som samverkan, utan att vi ska precisera det mer genom att ställa sig frågan om vi har kunskapen och de rätta förutsättningarna? Ta det inte för givet att samverkan är någonting man kan utan utforska det mer, det är inget som sköter sig själv, utan samverkan måste ledas medvetet.

Tidigare har jag alltid sett mig som en typisk generalist som kan lite om mycket. Efter utbildningen Att leda samverkan hos Länka Consulting upplever jag att generalisten Martina har tagit ett första steg på ”specialisttrappan”, d v s jag har påbörjat en kunskapande resa inom ett område som jag tidigare hade grund förståelse för men som bortom alla tvivel kräver både djup och bredd.

Spring Dialogue - ett kreativt samskapande

Foto 2018-04-11 18 21 34.jpg

I april kickade vi igång mötesplatsen och konferensen Spring Dialogue! Konferensen tog sitt avstamp i vetskapen om att vi behöver ta in många fler av våra mänskliga dimensioner och perspektiv för att hantera våra aktuella samhällsutmaningar. Vår största förhoppning med Spring Dialogue var därför att samla personer från så många olika perspektiv som möjligt. Under konferensens två dagar möttes deltagare från större företag, mindre företag, intresseorganisationer, nationella myndigheter, kommuner, regionala samverkansorgan, Science Parks m.m. för att utbyta erfarenheter och idéer om hur vi kan ta samverkan vidare.

Tillsammans tog vi oss an frågeställningar utifrån många olika metoder och tillvägagångssätt. Vi arbetade med design thinking, visualiseringsverktyg för informella nätverk, mötesteknik, systemiska konstellationer, filosofiska och existentiella samtal. Vi workshopade bland annat kring hur vi kan förstå systemen vi är en del av på nya sätt, kring datadriven analys för att identifiera viktiga samverkanslänkar och nätverk, kring hur vi kan gå in den viktiga ”gnuggzonen” i samverkan, där perspektiv krockar och om hur vi skapar effektiva möten

Mycket inspirerande var författaren Karl-Erik Edris föreläsning om att en ljus framtid är möjlig. Karl-Erik pratade om att vi befinner oss i ett samhälleligt skifte, utan att någon vet vart vi egentligen är på väg, och att denna osäkerhet kan skapa framtidsångest och hämma oss. Karl-Erik påminde om att ångest brukar vara en del av kreativa processer, och om vikten av att tro och lita på att den goda framtiden väntar längre fram. Framtidstro och tillit behövs för att kunna förstå vilka steg och vilket agerande som är de rätta just nu.

På nästa års Spring Dialogue hoppas vi på mer av allt detta – fler perspektiv, fler metoder och tillvägagångssätt och fler samtal! Hör av dig om du är intresserad av att medskapa då!

En relationell värld - reflektioner från Färöarna

79360643-UhJ8D.jpg

Vi är på en plats mitt i Atlanten, på de vackra Färöarna… och utforskar, tillsammans med praktiker och forskare från hela världen, hur vi kan kommunicera och samspela för ett bättre samhälle.

Konferensen vilar på en grund som utgår från att vi skapar vår verklighet genom sättet vi pratar om den – vilka ord vi använder, hur vi relaterar till varandra och varandras perspektiv. Det är kommunikation och relationer som är i fokus. Hur kan nya perspektiv på kommunikation och relationer hjälpa oss att förnya våra organisationer, våra arbetssätt och vår samverkansförmåga?

Vi är alla (i alla fall i västvärlden) vana vid att prata om oss själva och verkligheten som uppdelad i separata och oberoende enheter. Detta är ett djupt rotat tankesätt som påverkar hur vi beskriver situationer och även det som händer mellan oss, i våra relationer med andra. Konsekvenser av detta synssätt blir att vi lätt kan hamna i argumentation, förhandling och debatt. En person har rätt och den andra har därmed fel. En vinner och den andra förlorar… ett antingen-eller synssätt. Om jag ser mig själv som separerad från alla andra, kan det bli svårt att känna tillit. Hur ska jag veta vad som pågår i andras separata världar? Relationer kan ses som ”investeringar” eller en ”kostnad” som innebär att göra avkall på oss själva – för att i slutändan få en vinning för oss själva. Det är alltså jag själv som separat enhet som är utgångspunkten.

Med det sagt, försöker vi nu i stället se på världen från ett annat, relationellt, och samskapande perspektiv.

Vad kan detta synssätt innebära och vad öppnar det upp för?

Att se på världen från ett relationellt perspektiv innebär att det är interaktionen mellan oss, själva processen av koordinering och samskapande, som är det intressanta att titta på och utforska. Vi blir, utifrån detta synsätt, till i vår interaktion och i hur vi koordinerar oss.

“You make me into what I am and I make you into what you are. It is in continuous motion. I mean nothing until you bring me into meaning. But you could not bring me into meaning without me. There is not a me without you and not a you without me. What we are making lies in the coordinated action.” (Kenneth Gergen)

Att inta ett genuint relationellt perspektiv på det här sättet utmanar våra vana tankemönster eftersom vårt vardagsspråk till stor del bygger på en uppdelad verklighet. Det finns ord som ”du” och ”jag”, men inte ett ord som ”dujag”. I vårt språk är substantiven ofta i fokus. Det finns många ord för det vi är tillsammans, men inte så många för det vi skapartillsammans.

Varför tycker vi att det är viktigt att lyfta det här perspektivet i samband med samverkan?

Samverkan som begrepp och arbetssätt handlar om att samskapa något nytt emellan – mellan perspektiv, kompetensområden, organisationer, kulturer, språk etc.

“Collaboration is the co-creation of something that did not exist before”(Larry Espe)

Om vi vill skapa något nytt på riktigt, blir sättet vi interagerar med varandra på samt hur vi ser på våra relationer och interaktioner, avgörande. Vi tror att detta perspektiv kan gynna oss i samverkan. Det kan hjälpa oss att förstå vad som händer på ett nytt sätt, hur vi kan skapa bättre sammanhang och förutsättningar för ett förnyat samskapande. Vi ser att de samverkansprocesser som verkligen lyckas nyskapa har en förmåga att ta den relationella processen på allvar.

Efter den här konferensen tror vi ännu mer på värdet av att sätta fokus på de relationella processerna. Och ser så mycket potential i att det finns så många tillvägagångssätt och metoder som kan hjälpa oss med detta!

Berättelser som möjliggör förändring

Vi pratar idag om att våra samhällsutmaningar är komplexa, att vi behöver ett annat ledarskap för att hantera de förändringar vi står inför. Det talas om ”att leda i mellanrummen”, om att ”navigera i komplexitet”. Det finns en allt mer accepterad insikt att vi inte kan planera, styra och kontrollera de förändringar som krävs, samtidigt som logiken att styra och kontrollera fortfarande präglar många av arbetssätten i våra etablerade institutioner. Vi söker efter nya tillvägagångssätt för att skapa en hållbar framtid.

77627994-wg8lL.jpg

Bliss Browne, grundare av förändringsinitiativet ”Imagine Chicago”, är en kraftfull inspirationskälla i detta. Bliss har lång erfarenhet av att lyckas mobilisera och ta tillvara kraften i människors drömmar och hopp för att skapa den framtid som är möjlig. Hon bjuder in till en annan berättelse – och ett annat språk – för att förstå hur samhällsförändring faktiskt sker. Hon berättar att hennes nyckelperspektiv alltid har varit att hon sett på sitt arbete utifrån en ”mors” perspektiv, och ser på förändringsarbete som en ”graviditet”. Kraften i metaforen “Think like a Mother” ligger bland annat i att den öppnar upp för en ”förändringsvishet” vi redan bär med oss som människor. Viktigt att nämna är att detta inte kan begränsas till kvinnor, utan att perspektivet ”Think like a Mother” är något både män och kvinnor har tillgång till och kan aktivera. ”It’s about being in the service of life”.

What are the skills bringing the future into birth?

Bliss nämner lyssnande och lyhördhet som avgörande förmågor för att låta förändring uppstå. Vi behöver släppa kontrollen och tron att vi ska lösa allt själva, och i stället frigöra den kraft och det engagemang som finns i systemet som helhet. Vi måste våga öppna upp och släppa in och bejaka de perspektiv som finns i andra delar av systemet. ”You have to be fully present, without being able to control it”. Att bjuda in till genuina samtal och att ställa frågor – och att sedan acceptera och bejaka svaren – blir en nyckel. Enligt Bliss är det frågorna vi ställer som bär oss in i framtiden.

“A new world of possibilities is taking shape as the imagination, hope and hidden assets within individuals, institutions and communities are activated and citizens of all ages become engaged in defining and realizing a future worthy of their collective creative potential. It has been our great privilege to witness the fruits of this commitment and transformation which continually reanimate the hope which brought Imagine Chicago to birth”

Vad händer om vi ser att resurserna och krafterna för positiv förändring finns överallt i vårt samhälle, och att vår roll blir att skapa utrymme för att förändringen kan ske av sig självt?

Vi vet att vi kan stärka våra förmågor att ställa mobiliserande frågor, till exempel genom förhållningssättet och metoden ”Appreciative Inquiry”.
I denna metodik, som Bliss’ arbete grundar sig på, finns mycket inspiration att hämta för alla som vill mobilisera för utveckling.

Sveriges första certifierade samverkansledare

73132861-Uje8g.png


Carina Kindkvist är Sveriges första certifierade samverkansledare.
Carina har en lång erfarenhet av workshopledning och coachning och är VD på Peas on Earth som jobbar med framställning av bl a växtprotein, inom food- och cleantech. Vi har pratat med Carina om vad hon gör och vad hon fick med sig av sin certifiering.



Vad jobbar du med nu?

- Jag brinner för att hjälpa människor samverka och sysslar med att sprida de 17 hållbarhetsmålen i Agenda 2030. Till exempel så vill jag sprida inspiration genom filmer om människor som har gjort bra och hållbara saker via min sajt som heter målen.se. Jag lyfter mina perspektiv för olika potentiella partners och får dem att se samma samverkansmöjligheter som jag ser.

Hur känns det att ha blivit Sveriges första certifierade samverkansledare?

- Det känns roligt! Jag jobbade med detta redan på 90-talet då jag ledde kurser i workshopledning, för att senare även utbilda mig till coach. Innan kursen var jag osäker och tänkte att det kanske var overkill för mig att gå den här kursen, men det var det verkligen inte! I princip all mötesledning och facilitering handlar ju om samverkan, och det behövs mer av det i samhället. Jag ser stuprör överallt, och det är inte bra.

Vilka är dina viktigaste lärdomar från utbildningen och certifieringen?

- I certifieringen var det något som lyftes hela tiden - det här med att inte döma. Att inte lägga ord i munnen på andra utan inse att man inte har en aning om vad andra människor tänker. Det är viktigt att vara neutral. Det konfronterades jag med flera gånger.

Vad kommer du tänka extra mycket på efter din certifiering?

- Jag kommer vara mer uppmärksam på hur personer reagerar på olika beteenden. Genom att ha för mycket energi så kan man exempelvis döda andras energi. Det gäller att förstå gruppen och hur ens agerande påverkar andras aktivitet.

Vad kan samverkansledare bli bättre på?

- Jag tycker att alla samverkansledare ska tänka att människor är kompetenta men kan sakna kunskap. Generellt så har många ledare en egen agenda, alla möten borde ha en neutral, extern mötesledare. Det pratade vi om redan på 90-talet, men det är fortfarande alltför få som tänker på det.

Ett samtal om samverkan med Erik Arrhén

 Erik Arrhen, Samverkansstrateg. Fotograf: Hossein Salmanzadeh

Erik Arrhen, Samverkansstrateg. Fotograf: Hossein Salmanzadeh

Erik Arrhén jobbar på Landstinget Dalarna som samverkansstrateg med regionala kulturfrågor. Erik berättar om kulturområdets samverkansmodell och om sina erfarenheter som samverkansstrateg i en kreativ bransch.


Hur jobbar du med samverkan?

- Idag jobbar vi med något som kallas samverkansmodellen, ett system som helt bygger på samverkan mellan kommun, landsting och länskulturorganisationer. I landstinget gör vi en plan för hur vi ska fördela de statliga kulturmedlen.

- Kulturplaner tas fram i samverkan med länets kommuner och i samråd med civilsamhälle och fria kulturskapare. Vi ordnar möten med kulturchefer i de olika kommunerna och med de olika länskulturorganisationerna två gånger per år.


Kan du berätta lite om dessa möten?

- Vi försöker skapa så dynamiska samtal som möjligt. I början kan det finnas en känsla av att vi inte ser varandras perspektiv, vilket kan skapa lite irritation. Just därför behövs denna arena där vi skapar förståelse för varandras perspektiv och verksamheter. Vi försöker ändra perspektivet från jag till vi. I vårt län rör det sig om 15 kommuner och 10 länskulturverksamheter.


Berätta lite om samverkansmodellen, varför infördes den?

- Införandet av samverkansmodellen var den största förändringen inom kulturområdet på över 30 år. Tidigare skickade staten pengar direkt till länsmuseer, konserthus och så vidare, och då kunde olika länskulturinstitutioner uppleva sig som konkurrenter inför statens kulturråd.

"I och med samverkansmodellen så har vi som region ett bättre helhetsperspektiv där vi träffar alla institutioner och jobbar för att riva gränserna."

 Hur ska vi bli ännu bättre på att välkomna nyanlända till Dalarna? Upptaktsdag för kultur och folkbildning inom det regionala integrationsarbetet. Fotograf: Hossein Salmanzadeh

Hur ska vi bli ännu bättre på att välkomna nyanlända till Dalarna? Upptaktsdag för kultur och folkbildning inom det regionala integrationsarbetet. Fotograf: Hossein Salmanzadeh

Vad är mest utmanande med samverkan?

- Det är nog främst att det tar tid och resurser. Vi har flera mindre kulturinstitutioner och kommuner  som upplever det som tidskrävande. Det finns de som tänker att det allmänkulturella inte finns med i deras arbetsbeskrivning, därför måste det finnas en sån som jag, en samverkansstrateg som håller i och stödjer processen.


Skulle du kunna berätta om en erfarenhet när samverkan fungerat bra?

- Absolut, jag hamnade i ett sammanhang med 7 kommuner med 4 regionala organisationer där vi pratade om att främja Dalarnas timmerhuskultur. Tillsammans jobbade vi med att kartlägga våra respektive resurser för detta och vad vi tillsammans ville åstadkomma. Nu i höst står vi i begrepp att sjösätta ett projekt där vi tillsammans finansierar en utställning, en film, och ett bildspel. Det är ett riktigt roligt projekt!

Vilka kompetenser tror du är viktigast i samverkan?

- Jag tror att det är väldigt viktigt med tålamod, och att kunna bygga tillit. Det också viktigt att kunna skapa ett gott samtalsklimat, och för att göra det behövs en del verktyg, för det kommer inte alltid av sig själv.

"Det kan vara bra när gruppen tappar balansen lite, då har man ofta lättare att se varandras perspektiv."


Hur tror du att samverkan kommer att utvecklas i framtiden inom ditt område?

- I framtiden tror jag att regionen kommer att bli mer medveten om den kraft som finns inom kulturområdet, vilket kommer leda till att parterna också blir mer benägna att satsa resurser.
Inom kulturområdet finns det många kreativa människor, men är resurserna uppbundna så minskar utrymmet för att skapa nytt. Jag tror att det handlar mycket om att omprioritera och samordna sina resurser.

Ett samtal om samverkan med Hans Dahlman

73132867-otKUj.jpg

Vi har pratat med Hans Dahlman, folkhälsostrateg på Region Västmanland, om erfarenheter av samverkan och vad som kommer krävas av våra organisationer i framtiden. Hans menar att innan han gick en utbildning i samverkan, kännetecknades hans arbete mer av ett informationsutbyte än riktig samverkan. 


Vad arbetar du med idag och hur blir samverkan viktigt för dig?

- Jag jobbar främst med folkhälsostrategier, vi utvecklar planer för kommuner och län. I det arbetet handlar det mycket om att samordna. Jag ser ofta hur parter utgår ifrån sitt eget område och sin egen verksamhet och inte utifrån de behov som användaren eller klienten har. Det måste man lösa upp för att nå resultat.

"Det finns det här uttrycket att “vi höll oss till vår metod men patienten dog”."
 
- Sättet som man följer upp hos verksamheten är ofta snävt, det blir jäv-frågor. Det gjorde att jag ville ha ett nytt sätt att tänka på det här med samverkan, så då gick jag utbildningen i att leda samverkan. Jag trodde att jag hade jobbat med samverkan i hela mitt liv, men insåg då att det snarare handlade om ett informationsutbyte.

- Ofta har jag märkt att vi tror att vi samverkar när vi i själva verket inte jobbar med samma målbild. Vi skriver fina avtal mellan kommun och landsting, dels politiska avtal, som tas emot, utan att sedan förankras i den egna verksamheten eller organisationen. Det blir ofta att de som förväntas samverka inte har den mandat som krävs, då riskerar samverkan att bli tandlös.
 
 

Vad tycker du är viktigast för att lyckas i samverkan?

- Min erfarenhet av samverkan är att ledarskapet är väldigt viktigt, och det måste finnas ett tydligt syfte för gruppen. Jag stöter ofta på människor som inte känner till ledarskap inom samverkan, vilket kan leda till att det låser sig, eller att folk lättare låser sig till sin profession.

- Vi måste försöka avveckla själva professionerna i samverkan, kompetenserna behövs självklart, men professionerna kan vara hämmande.
 

Vad tycker du är speciellt med samverkan som arbetssätt?

- Jag tycker att det är enormt roligt och kreativt att jobba med samverkan istället för att jobba internt, i sin egen bubbla. Jag gillar att man hela tiden måste alliera sig på olika håll. Speciellt inom folkhälsoområdet är samverkan en nödvändighet, och vi vet att skattetrycket kommer att öka om vi inte samverkar.


Kan du berätta om en positiv upplevelse av samverkan?

- Absolut, ett exempel är ett möte jag hade mellan parter i från kommuner och landsting, där jag var en neutral part. Då nyttjade jag en del metoder såsom incheckning och time-out, vilket jag fick väldigt bra respons på. Vi lyckades skapa både en trygghet och tydlighet.

"Det är viktigt att som samverkansledare kunna lyssna in och skapa en atmosfär för kreativt tänkande."
 


Vad kommer att krävas av organisationerna?

- Det krävs en medvetenhet att framtidens samhällsbygge bottnar i hur bra man klarar av samverkan. För att uppnå god folkhälsa måste vi ha insatser från flera olika håll. Organisationerna behöver bli mer fokuserade på klienterna och minska fokus på sin egen verksamhet. Tyvärr så är fokus snedvridet idag. Det skulle aldrig gå för en biltillverkare, att inte ta till sig vad konsumenten efterfrågar och behöver.
 

Hur tror du att samverkan kommer att utvecklas i framtiden inom folkhälsovården?

- Vi kommer nog att gå tillbaka till att ta mer av ett helhetsansvar för klienterna, så som det sett ut tidigare. Vi måste gå in mycket tidigare i vår hjälp. Det kommer att krävas en ny organisation, en stiftelse på neutral plats som jobbar med folkhälsofrågorna för att få till riktigt bra samverkan.

Mötesplatser för samverkan och systemförändring

73198027-x2kEX.jpg

Innovation och förnyelse gynnas av möten mellan perspektiv, kunskapsområden och sektorer. Ett gott innovationsklimat med öppenhet och tolerans, en mångfald av aktörer och perspektiv, positiva attityder till idéer och entreprenörskap är viktiga komponenter.

Lika viktigt är att skapa fysiska platser och miljöer för att faktiskt kunna mötas och skapa ”krockar” och oväntade möten som kan leda till innovation. I Sverige investeras det i uppbyggnaden av olika typer av miljöer, som teknikparker, inkubatorer, entreprenörshubbar av olika slag. För att lyckas ta oss an våra samhällsutmaningar, behöver vi mötesplatser där alla perspektiv bjuds in och där inget perspektiv dominerar över de andra.

OECD beskriver i rapporten ”Working with Change. Systems approaches to public sector challenges” om behovet av systemförändringar för att lösa våra samhällsutmaningar. Framgångsfaktorer för att få till detta handlar bland annat om ”people and places”. Det krävs en kombination av människor och mötesplatser som möjliggör äkta gränsöverskridande samverkan – som i sin tur bidrar till systemförändringar.

Hur kan vi skapa genuint öppna och gränsöverskridande mötesplatser?

Vi inspireras av NAV-konceptet som har lyckats skapa en plats som attraherar en stor bredd av aktörer – som konstnärer, forskare, start-ups, ideella föreningar, kommuner, myndigheter osv. På NAV har man lyckats både med att skapa spontana möten (”krockar”), och arrangerade fördjupande samtal om samhällsutmaningar och angelägna frågeställningar.

En viktig framgångsfaktor är en oberoende drifts- och finansieringsform som ”skyddar” platsen från dominerande aktörer eller perspektiv. En annan framgångsfaktor är ett genuint medskapande förhållningssätt, där olika aktörer får lyfta sina frågeställningar. NAV finns idag i Sickla, Nacka, och är ett inspirerande koncept som vi hoppas kommer att spridas till fler platser. För oss som tror på potentialen i gränsöverskridande samverkan är den här typen av mötesplats ett exempel som inspirerar!